nicoleberger

nu har jag levt i spanien i 100 dagar, exakt.
jag har blandade känslor för min tid här. vet inte riktigt hur jag ska förklara så att alla förstår eftersom jag inte förstår migsjälv. samtidigt som det känns att jag levt här hela mitt liv så känns det som om det gått hur fort som helst. jag menar, 100 dagar = ca 200 st tandborstningar, 450 st toasittningar, 100 gånger jag vaknat upp och tänkt "en dag mindre". haha okej jag har nog lite för mycket fritid eftersom jag tänkt på dessa saker ganska länge. nu tänker jag; bara 26 tandborstningar kvar tills jag kommer hem. är det ett tecken på att man är lite sjuk om man räknar allt i tandborstningar? jaja, jag gillar det iaf.

tiden här har som sagt varit väldigt skiftande just känslomässigt.
jag kommer ihåg de första dagarna.. herregud säger jag bara. grät minst 10 gånger per dag och ville verkligen bara hem. när jag började räkna ner tills hemresan så var det 111 dagar = andra dagen jag var här. samtidigt tror jag att familjen bidrog en del till att min första tid här var sådär jobbig. morsan var ju sjuk, "jag gillar inte solljus", så vi satt ju bara inne i två veckor i princip innan skolan började. jag tror också jag kom förtidigt hit, maja och mattias (eftersom vi inte kände lina då) kom ju 1 och 1,5 veckor efter mig. nu när jag tänker tillbaka får jag tårar i ögonen, jag önskar verkligen inte att någon ska må som jag gjorde då. fy.
när jag började skolan så blev det lite bättre, jag kom ut och jag kunde träffa maja och mattias mycket oftare.
dock började jag märka att allt inte stod riktigt bra till i familjen. morsan flippade ut ofta och ibland gick hon inte ens ut på hela dagen, bara satt inne och kollade tv eller låg i sängen. det fanns hundratals saker som jag inte riktigt fattade men inte heller ville fråga varför det var så. t ex en gång när vi var på en marknad så såg jag morsan sno en ring som hon sen gav till mig. jag frågade varför hon stal den. då svarade hon: men det är såhär man gör i spanien. precis som jag är dum i huvudet eller?! dom måste trott att bara för att jag inte behärskade språket till 100% så var jag säkert förståndshandikappad. alla fattar la att det inte är okej att sno saker i ett enda land?! ååh, blir riktigt arg nu när jag tänker på det. ÅH. det fanns massa andra exempel, men om jag skulle skriva alla här så skulle ingen läsa klart (om det nu är någon som orkar läsa allt, haha).
jag kommer ihåg en gång när jag och värdmorsan satt och åt. jag frågade varför hon inte ville jobba. hon svarade: varför ska jag jobba när jag har dig? jag tror det var då som jag verkligen började tänka vafan jag gjorde där. är jag bara en inkomstkälla för dom? är det det enda jag är? det satte igång mitt tänkande.
den sista spiken i kistan var när morsan slog sin dotter. inte bara en puff sådär utan med knytnävar. kommer aldrig glömma hur rädd jag var. får gåshud bara jag tänker på det. vad skulle jag göra? jag sprang in på mitt rum och började gråta. hörde dottern knyda: "mamma, varför?? jag är ju din dotter!" även om jag avskyr dottern mer än något annat så tycker jag synd om henne. för efteråt kom båda in i mitt rum och förklarade att det är såhär man gör i spanien, alla gör det. morsan hade verkligen hjärntvättat dottern! hela situationen var helt absurd! det var den natten jag bestämde mig för att byta till ett studenthem och även byta skola.
känner dock att jag inte är redo att skriva allt som hände dagen efter den natten, det känns inte helt okej än helt enkelt. det är väldigt jobbigt fortfarande.

jag trivs riktigt bra på studenthemmet. har väldigt lätt att prata med alla och även nunnorna. haha, har en konstig känsla gentemot nunnorna bara. det känns liksom.. aa.. dom ägnar sitt liv åt något/någon som inte har bevisad existens istället för att bilda familj och leva "på riktigt". kanske låter konstigt men sån är jag. dock är dom hjälpsamma och vill verkligen hjälpa mig.
såklart finns det riktiga stolpskotts tjejer här, men det finns det ju överrallt. finns två st som är riktigt otrevliga mot mig eftersom jag har varit här mindre tid än dom men ändå får jag mer uppmärksamhet, dom stör sig nog på det. när dom säger korkade saker så antingen låtsas jag inte fatta vad dom säger eller så blir jag uppbackad av någon av de andra tjejerna. dom två är ganska mobbade tror jag, så dom måste ju trycka ner någon som inte kan försvara sig tillräckligt för att må lite bättre själva :) rör mig inte i ryggen faktiskt, det är hos dom det riktiga problemet ligger.

jag har skrivit alldeles för mycket nu och jag beundrar er som har läst ändå hit. jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, firar ju somsagt 100 dagar-jubileum idag! ska firas med fika med mina diamanter, maja och linis.
måste bara säga att det är riktigt tyst på studenthemmet nu.. vi är bara 5 tjejer på 7 våningar, för alla andra åkte till sina hus igår eftersom vi har "lov" i 5 dagar. så det är vi freaks som familjerna inte vill ha hem som är kvar, haha. nädå. dom behöver plugga och jag bor i sverige, så enkelt är det.
känner att jag inte är riktigt slutskriven än, därför tänkte jag svara på tre frågor som jag nästan får varje dag av olika personer.

men lär du dig inte mindre spanska om du bor på ett studenthem än i en familj?
vet inte hur många gånger jag fått den frågan. såklart skulle jag egentligen velat bo i en värdfamilj. men efter mina hemska upplevelser med den psykotiska värdfamiljen /var/är jag inte redo för att lämna ut migsjälv som jag gjorde en gång till för att bara bli nedtryckt ännu en gång. jag behöver tid för migsjälv, att tänka och analysera det jag varit med om, det är som en mardröm. jag vet inte om ni därhemma förstår effekterna allt som hänt med värdfamliljen fått på mig. vet inte ens om jag själv förstår. blir bara fel om jag tar det här på bloggen eller i mail, bättre att ta det face-to-face när jag kommer hem känner jag. jag har pratat med maja och lina om detta flera gånger och jag vet att dom fattar, ni är så underbara mina älskade vänner!

varför umgås du så mycket med svenskar?
skulle vilja börja med att säga att utan mina svenska vänner här, skulle jag sitta i sverige nu. jag hade aldrig stannat kvar om det inte varit för dom, aldrig. jag har spanska kompisar såklart, men när man känner sig ledsen och nedstämd så är det inte lätt för dom att förstå en till 110%. därför har jag mina underbara svenskar. när vi är tillsammans kan man skämta, skratta och prata om hemlängtan och vanliga problem. det kan jag med mina spanska kompisar med, men inte i samma utsträckning som med maja, lina och mattias. det är svårt att förklara, men det blir inte samma grej. kanske är det för att det lätt blir missförstånd med språket, kanske är det för att dom inte förstår hur det är att vara 2500 km från sin familj och vänner. vi svenskar sitter helt enkelt i samma sits!
dock måste jag bara nämna min ruskigt viktiga vän maría som jag har i min klass. det är tack vare henne jag tar mig upp ur sängen vissa riktigt gråa dagar. vi har samma humor och jag kan verkligen vara migsjälv med henne. hon förstår mig och jag förstår henne. nackdelen är att hon bor på ett studenthem för folk som håller på med någon sport på elit-nivå och därför kan vi aldrig vara på fritiden. + att hon egentligen bor i león som ligger norrut. dock ska jag efter jul följa med henne en helg till hennes hus, ska bli mysigt.

hur dum är du inte som går i skolan på ditt sabbatsår? du måste ju repetera när du kommer hem ändå.
haha denna frågan har jag ställt migsjälv tusentals gånger. varför gör jag detta? jag tror jag ansökte för att jag kände att livet i trygga/tråkiga falkenberg kanske inte var nått för mig. ville träffa nya människor, vidga mina vyer som det så vackert heter. ville lära mig spanska och känna hur det var att leva så långt ifrån min familj. det som var mitt största misstag innan jag åkte var att tro att jag inte skulle sakna min familj sådär extremt mycket. men se på mig nu, en tatuering tillägnad dom senare haha. jag har aldrig känt sådan saknad som jag känner nu. men det är nog ändå i slutändan bra, jag har ju vuxit som människa nått enormt på 100 dagar.
det tar mig tillbaka til svaret på frågan varför jag gör detta. jag vet att det är många som tycker jag är riktigt korkad som gör detta, pluggar på mitt sabbatsår. men jag tycker om spanska, tycker om språk överhuvudtaget. jag vill lära mig det flytande och jag vill kunna föra en hel konversation utan att behöva tänka hur jag ska böja verbet. jag är på god väg, men har en bra bit kvar.
som jag sagt så många gånger: jag kommer förlora ett år, men jag kommer vinna ett språk. ellerhur stämmer det?

nä nu ska jag verkligen sluta skriva, detta blev väldigt långt. jag hoppas ändå att det är en eller två vänliga själar som läst genom det mesta.
nu kommer jag snart hem, saknar er alla!