nicoleberger

oj oj oj. detta har lätt varit det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.
jag trodde aldrig att jag skulle sakna min familj och mina vänner såhär mycket. kalla mig gärna lipig daniel och victor men ni vet inte hur det känns fören ni själva går genom det.

det började med att det blev fel med tiden och fel med bussen. att ta fel buss till valladolid var bara början på hur dåliga de första dagarna skulle bli. jag var verkligen helt säker på att jag skulle bli dödad, våldtagen eller rånad när jag satt där på busstationen mitt i valladolid tänkte jag "nu kan jag försvinna, bara dra och ingen skulle fatta att jag var borta". men det gjorde jag inte, hade varit ganska idiotiskt såhär i efterhand liksom.

efter en timma hämtade familjen mig och vi åkte hem till deras lilla lilla lägenhet med limegröna tapeter. det luktade instängt och gammal mat. jag ville bara gå och lägga mig så jag skulle få lipa, men nej nej! nu skulle jag få smält choklad med kakor som hade socker på sig. det var en av de största kopparna jag sett med smält choklad och jag höll på att spy, men vågade inte säga det. eller jag visste la inte hur man sa det.. jag var jättenervös och fick ringa hem till mamma. dock var klockan halv tre så det var en ganska omtumlad mamma som svarade efter 31 signaler. men jag fick höra hennes röst iaf.

jag sov så fruktansvärt dålig den natten, lika dåligt som jag gjort alla nätter. sängen är cirka 80 cm och lika hård som sten. jag har ingen sänglampa så jag kan inte läsa när jag ska sova.. på lördagen låg jag i sängen  till klockan tre, jag ville verkligen inte gå upp. bara vakna upp hemma och tänka "oj vilken hemsk mardröm, nu går jag ner och dricker kall mjölk och kramas med min mamma". men det hände inte.

maten de första dagarna var så jävla hemsk! jag har aldrig varit med om nått sånt. sällan att det var typisk spansk mat, det såg ut något som katten spytt upp. och utan mat blir jag ännu mer konstig och grät ännu mer. både för att jag inte fattade vad de sa och att jag ville hem. jag hade ingen här. jag ville hem, hem till falkenberg. hem till mina tjejer, hem till min familj, hem till min lillebror. men jag visste att jag inte fick åka hem.

dagarna gick och jag ville vara själv hela tiden. gick ut och gick i timmar och satte mig vid den lokala sjön. det gav mig lite hjälp men oj, jag var helt förstörd.

vändningen kom när mamman i familjen frågade hur jag mådde, om jag saknade min familj. jag började säga att jag saknade min mamma, men sen kom jag inte längre. tårarna sprutade, snoret rann och mamman såg på mig. jag vet inte riktigt vad hon såg, en tjej som insett vilka saker som betyder något och att hon ångrar att hon inte uppskattat dom mer? jag vet inte. iaf fick jag en lång kram och det var min första kram på 4 dagar. hemma går det inte 3 timmar utan att jag antingen får eller ger en kram. det var så skönt att bryta ihop totalt, sen kände jag att jag skulle klara allt detta.

dagarna gick och vi skulle åka iväg till fermoselle. det var jättekul, för då hittade man ju på någonting hela tiden och då tänkte jag mindre på alla där hemma. sen tatuerade jag mig med, kändes också som ett hinder som övervanns. för all den smärta jag hade i min kropp efter längtan och saknad, kom ut genom tatueringen. låter lite självdestruktivt, men jag säger det, jag är en helt annan person här nere.

igår kändes allting helt underbart. efter att ha varit med svenskarna mattias och maja som med ska vara här ett år och åkt buss hem själv, kändes det som sagt underbart. vi bestämde att imorgon (ikväll) ska vi festa, för spanjorerna är helt galna här nere! vad kan vara bättre än tre svenskar på spanska stadsfester?! sen ska jag antagligen sova hos maja inne i stan, eller så sover man där man somnar. skämt

men idag när jag vaknade idag kl 14 kändes allt dåligt. mitt huvud värkte, liksom min tatuering. tårarna brände bakom ögonlocken och jag fick tillbaka känslan av att jag inte kommer klara detta. för alla dessa nätter jag sovit här i spanien har jag bara drömt mardrömmar. de flesta nätterna har jag inte drömt alls men när jag väl gör det är det hemska mardrömar. det känns som att de flesta mardrömar är verklighet och jag tror även att dom kommer bli det, även om jag inte vill det.

några saker jag tänkt på under denna vecka:
rasism - de flesta spanjorer (nu ska jag inte dra alla över en kamm) är riktig rasistiska. min familj hatar alla svarta och asiater. igår när vi gick förbi en svart man så spottade dottern. inte på mannen men ändå på ett sätt som sa "du är smutsig". samma när jag visade foto på min familj, så visade jag ett foto på min pappa och hans flickvän. hon är mulatt och då sa mamman att hon hade smutsigt blod i sig. liksom, vafan är det? jag blev hur arg som helst och skrek massa dumma grejer på svenska till henne.sen sa jag att om man var rasist i sverige så fick man inget jobb.. (måste överdriva lite så dom fattar hur cp dom tankarna är).

tv, radio och filmer - allting, allting är översatt till spanska. det är helt galet. de första dagarna var vi i ett jättestort varuhus och då hörde jag introt till human med the killers. jag sjöng med tyst för mig själv, men märkte att det var helt fel. för låten var översatt. LÅTEN VAR ÖVERSATT! vad är det?? allting på tv är också översatt, sitter just nu och kollar på the simpsons på spanska.. likaså är alla csi och bones.serier översatta. när man köper filmer kan man inte heller välja engelskt tal och spansk text. varför? - sa mamman, spanskan är ju det största språket i världen, alla kan ju spanska. det kopplar jag till....

patriotism - dom är väldigt stolta, dom här spanjorerna. allting med spanien är bra och allting annat är skit. t ex portugal, deras språk är jättefult och portugiserna är dumma i huvudet. men spanien, vilket land. dansen, kulturen, tjurfäktning och att dom överhuvudtaget är bäst. överdriven patriotism kopplar jag ihop med rasism vilket som står ovan.

jag har 1000000 andra grejer som jag tänkt på härnere,men jag kan inte skriva allt här. tror redan att alla har slutat läsa. men jag måste tillägga att jag gillar spanien, människor är vänliga och kulturen är speciell. men det är så annorlunda, dom är så himla oanmänbildade vissa. det är väldigt många som inte vet vad sverige är.. jag menar? vi bor i samma kontinent. sen är det många som inte kan ett ord på engelska. det är inte 100% deras fel, en stor anledning är tv och filmers fel. för det är det bästa sättet att lära sig ett främmande språk på, tycker jag.

men nu har jag skrivit alldeles för mycket och måste gå och prata med mamman. hon undrar varför jag är ju ledsen och låg. jag vet inte vad jag ska säga, det finns så många anledningar. jag har en dålig dag? snarare jag har ett dåligt år.

saknar er.