nicoleberger

så, nu är det helt spikat.
jag ska åka hem den 24 februari.

det är ingenting som jag bara kommit på, ingen spontanimpuls liksom. det har jag tänkt på ända sen jag kom ifrån familjen. det räcker nu känner jag, det enda jag gör är att räkna ner dagarna tills jag ska hem. så ska det ju inte vara. detta kan jämföras med ett fängelsestraff, nästan att det är så att jag ristar in i väggen hur länge det är kvar. detta skulle vara ett år av glädje, nya erfarenheter och massvis av möten med underbara öppna människor. men så har det inte riktigt blivit...

jag har verkligen gjort mitt bästa när det gäller att ta kontakt och vilja vara med. som de flesta vet är jag väldig framåt och öppen. kanske inte kan spanska som rinnande vatten, men det hindrar inte mig från att snacka liksom. men det funkar inte här! folk har sina saker att göra, sina vanor och vill helst inte att någon utifrån ska bryta dom. jag vet inte om det bara är såhär i valldolid eller i spanien generellt, men dom är väldigt väldigt fientliga gentemot nya människor som inte kommer härifrån. som t ex en tjej som bor längre ner i min korridor, hon kommer från teneriffa och kan såklart spanska. men bara för att hon inte kommer från valladolid så blir hon inte accepterad och har inga vänner alls. det är inte så att hon är jätteblyg hon inte säger nått. när vi pratar så flyter det på, vi förstår varandra. förstår hur det är att vara "utlänning" här. folk stirrar på en, det är sjukt men så är det! i affärerna har du alltid en efter dig som kollar så att du inte snor nått. såfort du pratar ditt egna språk när det finns spanjorer i rummet blir dom irriterade som tusan och tror att du snackar skit om dom. inte ens i barer kan du snacka svenska, då säger bartendern till dig att prata spanska. nu är det självklart inte så att det enda vi gör är att prata svenska, det är ohyffsat och det förstår jag med. men jag menar, om tre vänner är ute så kan vi väl få prata svenska? ofta det hade varit okej i sverige; "hörru, vi är i sverige snacka svenska!" nej då hade man blivit anmäld eller nått. alla måste ju acceptera varandra. det jag försöker få ut av detta är att folk tycker du ska anpassa dig och göra allt på deras vis. vissa saker kan jag smälta, som t ex puss på kinden, äta sent osv. men att falla ner till mina klasskompisars mognadsnivå klarar jag inte av. jag försökte med dom i början, jag var okej tills dom märkte att jag inte är pepp på att skrika, springa efter killarna och snacka skit om töntarna i klassen. så jag antar att jag gjorde mig själv till en av töntarna, haha. men hellre det än att vara mobbaren. (det är så sjukt! jag har aldrig varit utanför tror jag och nu, vid sämsta möjliga tidpunkt blir jag det.)

det är en av anledningarna varför jag ska hem.
en annan är lärarna, dom har noll förståelse för mig och tycker mest jag är jobbig tror jag. min handledare kan inte ens mitt namn liksom. på den nivån ligger det. vissa ger mig arbeten och klart jag gör dom, jag vill lära mig mer. men nu i skolan sitter jag och räknar ner minuterna tills klockan ringer och jag kan få gå hem till studenthemmet. jag sitter och målar, drömmer mig bort eller slumrar till. det är så tråkigt!

den största anledningen är att jag inte mår bra här. jag kan inte sätta fingret på det, men det är nått som gnager. nått som känns så fel. känns som om jag slösar bort mitt liv, putting my life on hold så att säga. jag kan inte känna riktig glädje, jag skrattar inte i närheten så mycket som hemma. min största önskan är att bara brista ut i ett långt och härligt gapskratt så jag får ont i magen, men kan inte! ingen förstår mig, när jag drar ett skämt tror dom jag är dum i huvudet. okej, det tror ni i sverige med, men ni sympatiskrattar ju i alla fall. nej men ni fattar. hoppas jag.

som sagt, jag mår inte bra = sover dåligt = trött = orkar inte lära mig mycket spanska alls. jag tror ärligt talat att jag skulle lära mig mer genom att sitta i sverige och plugga spanska, så ser det ut nu.

så därför har jag bestämt mig för att avbryta detta.
dock är jag stolt över mig själv! jag har klarat mig genom saker som jag tvekar på att många andra tonåringar skulle klara av. jag åkte ner hit själv, kom till en helvetes-familj, klarade mig ur den skiten och började om på nytt = ta kontakt med nya människor och anpassa sig till nya saker. bo på studenthem med nunnorna, nya regler och alla grupperingar som det finns bland tjejerna (studenthemmet gillar jag verkligen, älskar att man kan isolera sig samtidigt som man kan gå till tv-rummet om man vill ha sällskap. tjejerna är jättesnälla och goa, men dom har fullt upp med sina universitetsstudier så dom hinner inte med mig). jag är stolt över mig själv. klarade att vara hemifrån ett halvår. hemifrån min älskade familj, mina vänner och min säkerhet. jag är ändå bara sjutton år, kanske åkte jag för tidigt? kanske är jag för svag? en blandning? jag vet inte. det enda jag vet är att det ska bli otroligt skönt att komma hem "för gott" och om ni undrar nått så är det bara att lämna en kommentar. fråga eller skriv precis vad ni vill! det som är viktigast för mig är att jag vet att jag inte kommer ångra mitt beslut samt att jag är stolt över mig själv. jättestolt.

vad ska du göra när du kommer hem då? - när jag kommer hem ska jag försöka få jobb. sen ska jag fortsätta plugga spanska och även matte b. har bara repititionen kvar på matten, sen ska jag tenta av. det kommer inte bli så att jag bara ligger hemma, nej verkligen inte. sen ska jag vara med min familj, mina älsklingar. ta igen den tiden jag varit här. jag ska hjälpa till hemma, hjälpa min utarbetade mamma och min pluggande lillebror. såklart det kommer saker att göra! sen finns det ju alltid någon som har håltimma och kan vara med mig. sen har jag en mormor också! det kommer bli perfekt, det kommer det verkligen.

en sista sak:
jag åker hem för min egen skull, ingen annans.

tack för allas stöd, ni är underbara.